Väcker minnen och starka känslor del 2...

Jessica hade en lånehäst för några år sen...
Hon blev tillfrågad att skriva en insändare till Finlands Welsh förenings årsbok, och Jessicas insändare var följande:

Hej alla welsh vänner!

Jag heter Jessica Holmberg, är 13 år och bor i Kimito i Åbolands skärgård. Jag vill dela med mig till er om mina tankar och känslor för världens ljuvligaste cob, “Kotte” Derwen Queen´s Counsel 5 WD.

Jag har under hela min barndom haft med hästar att göra på nåt sätt. Som riktigt liten flicka brukade jag rida på min morfars shetlandsponny “Santtu”, men jag började rida på ridskola som 6-åring och red där några år tills jag fick min första egna ponny Mon-Cherie. Hon var en tysk korsningsponny, en trygg första-ponny, men som ändå hade en ponnyaktig glimt i ögat med ett litet grinigt humör och massvis med bockningar. Tyvärr var “Cherie” inte alls intresserad av att bli riden på ridplan utan endast i terräng – och jag ville ju komma framåt i min ridning, så med stor sorg i mitt hjärta sålde vi henne, men till ett alldeles underbart hem!

Efter “Cherie” hade jag 2 år på foder en aning äldre New Forest valack Ero-Boy. Han lärde mig mycket, speciellt inom hoppning. Snart hade vi kommit emot “väggen” med honom. Hans kunskaper räckte inte till och hans ben var i dåligt skick av gammal skada samt att jag blev för stor för honom.

Vi började nu med ljus och lykta söka efter en ny foderhäst. Min mamma lade in annons efter annons på nätet. Det visade sig inte vara lätt att hitta långvarig foderhäst som man skulle få flytta till sitt eget stall och som dessutom skulle ha kapacitet så att jag skulle komma vidare i min ridning.

Tiden gick och eventuella foderhästalternativ var rätt dåligt. Vi hade nästan gett upp hoppet då min mamma en måndag i slutet på mars fick ett textmeddelande till sin telefon med texten: - Heippa! Minulla saattaisi olla sopiva hevonen teille ylläpitoon! Voisin kertoa lisää jos tykkäät soitella! T. Virve Ihander.

Mamma ringde genast till Virve, som berättade att hon har en welsh cob valack på 14 år m.m som hon nu är tvungen att hitta ett foderhem till.

Med fjärilar i magen åkte vi redan följande dag till Virve för att pröva honom. Jag hade en aning negativ erfarenhet av cob´ar så jag var rätt nervös...

Men där stod en ljuvlig och mysig svart gosse och såg på mig med lugna ögon under sin långa, långa man...

Han prövade mig till 100% då jag började rida. Virve trodde inte sina ögon då han satte igång med världens bock-rodeo... Tur i oturen var jag ju van med bockande hästar då både Cherie och Ero varit duktiga på det, så efter en stund konstaterade han att denna mygga inte kommer ner från ryggen och började istället lyssna på mej och fortsättningen gick jättebra!

Jag var kär! Han var så mysig, men ändå sprallig! Tack och lov tyckte Virve om min ridstil och hur jag hanterade honom. Hon ville gärna ”ge” honom till mig på prov! Min mamma som är en riktig ”höns-mamma” såg litet orolig ut och tyckte han såg litet stor ut, men gick med på att vi skulle ta honom på prov.

4 dagar senare var ”kotte” hemma hos oss i Kimito. Redan samma dag red jag ut till terrängen en sväng tillsammans med min kompis Ronja och hennes häst Eric.

Sommaren flöt på... Vi red ofta barbacka ut i skogen, ibland 2 på ryggen, galopperade både på sandvägar, ängar, klättrade i backar, sandtag varemellan vi svettades på ridplan och jobbade på ordentligt.

Eric och Kotte som nu blivit världens bästisar som varit på bete hela sommaren fast vi ändå hållit igång dem flyttade i slutet av sommaren till Björkboda Bruksgård var de var ”anställda” som parkarbetare.  :o)
De städade där upp en par hektar stor igenvuxen park till ett fint område! Ett alldeles ljuvligt ställe för dem, med stora träd och egen damm, var de dag och natt fick vara ute om de ville. Där hade vi tillgång rill fina terränger att rida i samt en bra ridplan.
Där hade hästarna även fin tillgång till våra värsta fiender – Kardborrar! Pojkarna såg ut som Leningrad cowboys ungefär med svansarna, karlederna fulla av kardborrar och manen stod rakt ut!

Vi är lyckligt lottade att få ha Anna von Wendt som vår tränare. Hon har ridit Kotte några gånger och säger att jag kommer att komma långt i min ridning med honom. Vi tävlade i dressyr under sommaren och hösten en aning både på distrikts och klubbnivå, även med några placeringar.

I september ordnades det på vår ridskola en maskerad-hopptävling. Jag var utklädd till en fe´. Kotte tyckte i början jag var en aning farlig, så som jag såg ut, men tusan så roligt vi hade!!

I slutet av oktober flyttade Kotte och Eric hem till stallet då vi igen hade mörka och regniga tider. I början av november var vi på hopplektion för Fanny Littorin. Eftersom Kotte inte är hoppad så mycket under de senaste åren, så gav denna lektion oss mycket hjälp med tekniken! Nu då Kotte och Eric är hemma i stallet på vinterhalvåret så åker vi flere gånger i veckan till manege för att rida. Däremellan njuter vi av att rida i naturen. Vi fortsätter träna under vintern med förhoppningsvis goda resultat under nästa tävlingssäsong.

Till slut vill jag säga mitt STÖRSTA TACK till Virve, för att jag få ha Kotte här hos mig och att jag får älska honom alla dagar! Han är en alldeles ljuvlig gosse! Och ett stort tack till min mamma för att hon ställer upp för mej och Kotte!

Hälsningar, Jessica Holmberg