Att vara tacksam!

Då jag träffade Nina (Martins och Myras uppfödare) för många år sen - snarare sagt den 26.2.2006 trodde jag nog ALDRIG att hon skulle bli en av mina bästa vänner.

Vi kommer från HELT skilda världar - men ändå har vi delat tårar och skratt, sorg och glädje. Massvis med timmar som vi suttit och pratat om ditt och datt - allt mellan himmel och jord!

Har nåndera av oss ringt till den andra med endast ett kort ärende så har det ofta slutat med att det gått över en timme förrän vi slutat prata.

I juli var jag hos Nina för att hälsa på.  I köket hade hon då en kull med valpar, 2 svarta och 4 röda.
Jag såg HENNE, en liten svart tikvalp då som två dagar gammal, sedan också som 8 veckor gammal och hon var absolut favoriten i hennes syskonskara. Jag sa till Nina, att hon är en prinsessa och ABSOLUT min favorit, men att jag nog inte skulle ha nån ny cocker än. Jag miste min Martin 3 år tidigare och saknade är än stor.

Lite före jul skulle jag ta en röd cockervalp till oss några veckor på litet social-träning för valpen var så blyg. Då jag var där för att söka den blyga röda valpen, så sa Nina:
- jag vet inte vad jag skall göra med den där Ednas svarta tiken. Hon är kanon-snygg, men vi är inte på samma våglängd.
- Vilken då? Frågar jag.
- Nå den där som du fastnade för då, som du kallade till "lill-prinsessan".
- Ja, DEN jaa... Sa jag.
- Ta den också till er några dagar, sa Nina...

Hon hade visst en baktanke för hon sa sen;
- Lill-prinsessan har sen inget namn, så ni får hitta på ett namn på M.

Så... på det viset kom lilla Myra - min super-söta-socker-Myra till oss - och hon stannade!!!

Jag är SÅ glad att Nina litar på mej, att hon ger mej möjligheten att låta mej få älska Myra så mycket som jag gör!

Jag är även SÅ tacksam över att Nina gärna tar med sig Myra till utställningar om jag själv inte har möjlighet att åka.

Här ovanför Nina med en "cocker-bukett".
Fr. vänster: Myra, Josh, Hedvig, Loove och Indian